Ni minns att jag i föregående inlägg sa att tanken på 5k kändes övermäktig? Innan idag har jag aldrig joggat längre än 1500 meter utan stopp eller gång. Någonsin. På 20 år. Försök förstå min seger.

För ikväll har jag joggat 5,5 kilometer utan paus. Kontinuerligt. 5,5 kilometer. 40 minuter.
Men helvete, det tog på krafterna. Första 2k låg jag på ganska exakt 7 min/km. Tyckte det kändes lagom. Efter 3k började det gå riktigt trögt. Men kroppen kändes ändå fortfarande bra. Resonerade mig fram till att det spelade ingen roll hur fort det gick så länge jag klarade 5k och bibehöll ett löpsteg hela tiden.
Vid 4k började det bli jobbigt. Var på 4,0 vid 35 min. Då kände jag att Huvva, detta går inte.
Men jag pustade vidare. Och det GICK! När jag kom in på våran gata ville jag gråta av lättnad och jag spurtade sista biten till vår uppfart där jag rasade ner i en hög på marken. Jag trodde jag skulle kräkas.
Gick på skakande ben in i mitt rum. 25 minuter fosterställning.

Detta är det jobbigaste jag gjort hittills. Är fortfar för utmattad för att ens vara riktigt nöjd. Men nöjd, det är jag.
Jag tror inte ni kan förstå hur stor denna seger är för mig. Ärkelatmasken.

GODNATT.