Two little boys had two little toys.
Jag känner att jag borde uppdatera er ang vad som händer i mitt liv just nu.
Jag har inte varit på topp på sistone, to say the least. Jag nådde gränsen av vad jag klarar av i fredags och "the botten is nådd". Jag bröt ihop, helt enkelt.
Efter att ha gråtit ut inför Kerry rådde hon mig att åka till läkarn. Läkarns preliminära diagnos är stressrelaterad depression. Jag ska tillbaka dit på torsdag och ta blodprover. Jag hoppas innerligt att det är något fysiskt - som kan rådas bot på snabbt.
.
Liksom blogginläggen så har mina bra dagar blivit färre och färre. Och stunderna som känns riktigt bra har blivit kortare.
Annars så går pendeln från "okej" till "miserabel". När det är som värst kommer jag inte ur sängen. Jag kan inte fokusera, jag orkar inte känna någonting - jag är bara tom. När det är som värst är jag ett skal av mig själv. Eller så är det en storm av känslor på insidan. Känslorna består av ångest och oro, som jag inte vet var den kommer ifrån.
.
Det är detta som är problemet. Jag vet inte var det kommer ifrån. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel. Och iom det så kan jag inte ställa det tillrätta. Jag vet inte vad jag ska göra för att hitta tillbaka till mig själv.
Jag känner fortfarande att den odödliga krigare inom min finns kvar. Hon är där och hon vill ut. Hon vill må bra, hon vill klara sig ur detta och framför allt - hon älskar sig själv. Men det är något som jobbar mot allt detta som krigaren är och vill åstadkomma. Något som har växt sig starkare. Detta något börjar ta över. Så krigaren behöver hjälp utifrån.
.
Ni kan inte förstå responsen jag har fått från denna underbara familj! När jag bröt ihop var jag redo att packa mina väskor och gråtande kasta mig på ett plan hem till Sverige. Det var vad jag väntade mig. Men så blev det inte. Istället blev jag omfamnad av kärlek och förståelse. För de vet vad det är vad jag går igenom. Både Andy och Kerry har varit i detta träsk och trampat.
Istället för att be mig åka hem och ta hand om mig (som många hade gjort, vilket är helt förståeligt) så vill de ge mig tid att läka. Att jag ska stanna här. Att de ska få ta hand om mig som jag har tagit hand om dem. För jag är en del av denna familj och de älskar mig.
De vill ge mig en chans. En chans att göra det som är rätt för mig - oavsett vad det innebär.
.
.
Jag är inne på obruten mark nu. Ett område jag inte förstår och inte kan kontrollera. Jag försöker ta en dag i taget och hoppas att jag en morgon ska vakna upp ur mardrömmen jag just nu befinner mig i. Det svåra är som sagt att inte veta. Att inte veta vad som orsakar detta tillstånd. Och att inte kunna kontrollera när jag går från okej till miserabel. För det vänder fort. Jag kan inte se när det kommer och inte heller hur länge det kommer vara.
Jag är väldigt skör och kan endast befinna mig i ögonblicket jag är i just nu. Jag känner mig lite som en börda. En börda för familjen här, en börda för familjen där hemma och på ett sätt även som en börda för mig själv. Jag vet att detta är en känsla jag måste skaka av mig och våga lita på att människor vill hjälpa mig. Men det är svårt när jag har hjärntvättat mig själv in i att tro att ensam är stark. Att jag ska vara oberoende av andra människor. Att den enda jag kan lita på är jag själv.
Nu kan jag inte lita på mig själv längre. Så därför måste jag försöka lita på andra. Men det kommer inte naturligt och det är inte lätt.
.
Slutligen vill jag säga att ni får vara oroliga - för det är jag. Men jag vill lägga tyngd i att ni behöver inte vara oroliga över att jag ska skada mig själv. Jag har aldrig varit självdestruktiv - det älskar jag mig själv och min kropp alldeles för mycket för. Jag är inte svag i det avseendet, men just nu är jag svag och det måste jag erkänna för mig själv och för er andra.
Krigaren finns här. Hon är inte besegrad och hon kommer komma tillbaka.
"Finns det liv är det aldrig för sent."
Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)
att kommentera mitt inlägg :)
Anonym
Som far till dig, vet jag hur du känner det. Bra att du kommit till insikt om att man "kan be om hjälp" i tid. Det gjorde inte jag. Reslutatet för mig blev ju inte så bra.
Det blev bra först nar jag "bad om hjälp" och hjälp fick jag, som livet och självkänslan blev bättre.
Saknar dig väldigt mycket just nu och hoppas du ber om hjälp av mig. Älskar dig.
Kram/ Pappa
Anonym
Vi tänker på dej Lina....... Vi saknar dej jättemycket!!
Majken hälsar att hon om bara en vecka kommer att föda sina valpar och hon (och alla vi andra oxå förståss!) skulle bli väldigt glad om du har tid i sommar att komma och hälsa på oss.
Hoppas vi ses snart!!!!
Massor av Kramar från Sofia och gänget
Lina
Åh, jag visste inte att Majkispajkis ska ha småMajkisar! Hade jag kunnat att jag stulit ett par stycken!
Självklart vill jag komma och hälsa på er allihop! Saknar er jättemycket! Jag ska se till att ta mig ner till Skövde i sommar. :)
Kramar!
