Peppen börjar komma tillbaka. Passionen för sminket och skapandet är starkare än någonsin. Starkare än någon annan känsla. Jag har aldrig känns passion som denna förut. Jag se aldrig vågat tillåta mig drömma på sättet jag gör nu. Att tro på min egen förmåga gör mig stark.
En vän, Drew, sa något väldigt klokt i helgen. Vi pratade om min dröm och jag sa att det är en bransch som är väldigt svår att ta sig igenom. Speciellt på den nivån där jag vill vara.
Han sa: "You don't have to be the best and push with everything you've got all the time. You just have to be better and push harder than everyone else."
Det finns mycket sanning i det. Jag behöver "bara" fortsätta när andra ger upp.

Idag är min sista måndag som au pair. Om exakt en vecka är jag på Stanstead just nu. Med mycket blandade känslor. Responsen jag har fått efter att jag bestämde mig för att åka hem har varit helt otrolig. Det har varit många kramar, löften och tårfyllda ögon.
Igår ta Mormor Jan armen om mig och sa: "Du är min tredje dotter. Min minsting."
På den nivån är det.
Och när jag berättar för folk att jag förhoppningsvis flyttar till London om ett par år så har nästan alla sagt att "om du behöver någonstans att bo så har vi ett rum över." Till och med min frisör sa detta!
Så ni kan förstå att jag har separationsångest. Jag har en familj och ett helt liv här.
Men det ska bli underbart att komma hem.

Träningen har legat på is de senaste veckorna. Jag känner hur kroppen protesterar, men jag kan inte förmå mig att träna nu. Ska ta ett sista avsked till gymmet i veckan. Men annars sparar jag den lilla energi jag har till att göra sminkningar och bara njuta av tiden jag har kvar här.