Jag var en sväng hos min pappa igår och började prata om ordning och struktur med min "låtsasmamma", Anna, medan hon betalade räkningar och sorterade viktiga papper. Vi insåg båda två att vi gillar att ha ordning och reda bland saker men att vi för lata för att styra upp det.
Det var en kort konversation sådär i förbifarten men jag fortsatte fundera över det igår kväll och drog en del slutsatser angående mig själv. Kalla det personlig utveckling om ni vill.

Jag tror att jag ses som en ganska spontan, impulsiv och "lös" person av människor i min omgivning. Jag kan vända på en femöring om en plan förändras och har inga problem att improvisera. Jag ser oftast detta som en god egenskap, att kunna anpassa sig till förändringar och nya situationer.
Men jag har på senare år upptäckt att detta beteende endast kan komma ur en plan. Jag blir mer och mer beroende av att det ska finnas en plan.

De som har stött på mig i en mer "officiell" situation, t.ex inom yrkeslivet eller i skolan har nog fått erfara att om jag inte får klara instruktioner så kan jag bli otroligt passiv - något som ofta uppfattas som lathet.
Även jag har av detta fått uppfattningen att jag är ganska lat. En uppfattning som strider mot den djupt rotade bild jag har av mig själv.

Så ur gårdagens konversation om ordning och reda med Anna föddes en tanke som har utvecklats till något som kan liknas vid en aha-upplevelse.
Jag började fundera över hur mitt liv sett ut de senaste, säg, 10 åren och jag fokuserade på att plocka ut de perioder då jag mått som allra bäst. (Vi vet alla att jag har ett inre som ibland drar ner mig i ett djup där ingens inre bör befinna sig.)
En gemensam nämnare för de perioder då jag mått som bäst är att jag har haft mycket att göra! Och jag har haft ett klart schema!
Den period som alltid kommer upp när jag reflekterar kring lycka är de sista två månaderna innan jag slutade nian. Jag hade precis fått min första foderhäst, det var en hel del plugg och det var massor av aktiviteter. Jag ser fortfarande den 25e maj 2007 som en av de absolut bästa dagarna i mitt liv.
Vi hade orienteringsprov vid Källan på idrotten, jag hade hoppträning med Sorbonne (den första och enda gången jag hoppat 1m!) och på kvällen drog vi ett helt gäng upp på Granberget för att tälta - och det var min födelsedag! Det var en minst sagt hektisk dag, fylld av olika människor, situationer och känslor. Jag hade planerat den dagen i minsta detalj och jag mådde helt fantastiskt!

Om jag istället ska titta på perioder då jag mått som sämst så kan jag även där hitta en gemensam nämnare - jag hade inte kontroll. Oavsett om det är perioder då jag haft mycket eller lite att göra så har det alltid ingått ett element av ovisshet, men en mer att det inte är jag som håller i tyglarna. (Visst är det även andra saker som spelar in när det kommer till mina "lågperioder" men låt oss fokusera på detta ämne.)

Jag tycker inte om att inte veta. Jag tycker inte om att ha lite att göra. När jag hamnar i dessa situationer så vänder jag mig inåt och då kommer en "lågperiod" som ett brev på posten.
Jag har hittat olika metoder för att råda bot på min rastlöshet. Träning, smink, ridning, teckning, film, böcker och skrivande i olika former är bara några av dem. Alla är tidskrävande och kräver fullständig fokus på uppgiften, jag har inte tid att tänka och gräva ner mig.

Nu känner jag att jag måste tillbaka på spåret som blogginlägget egentligen skulle handla om. Ordning, reda och struktur var det ja. Eh..

Min mor sa en gång att nedstämdhet botas genom aktivitet. Något jag är levande bevis på. Jag tycker om att ha kontroll och mycket att göra.
Problemet ligger dock i att jag har svårt att återfå kontrollen när jag väl tappat den. Jag är just nu på väg ur den depression jag befann mig i under försommaren. Den har i mångt och mycket botats genom aktivitet men jag har ännu inte återfått kontrollen över mitt liv, vilket gör att jag känner att jag fortfarande går på den väldigt sköra tråd som är knuten till mitt välbefinnande.

Och det är här idéen får min konversation med Anna kommer in. Att ta kontrollen genom att strukturera upp och organisera min tillvaro. Att staka ut en plan med tydliga mål och delmål - inom massor av olika områden.
Så hur ska jag gå till väga? Jag måste ju börja med att besegra mitt passiva tillstånd (min lathet) och faktiskt sätta mig för att göra detta.
Jag har i alla fall börjat med att fylla min filofax, vid namn Nils, med en ny kalender, sticky notes och klistermärken. För er kan detta låta fånigt, för mig låter detta som en stor utmaning och en prövning av min egen karaktär.

Vi får se hur detta spelar ut sig men en sak är säker, kontrollen över mitt liv ska tillbaka till mina händer.
"I'm the master of my fate.
I'm the captain of my soul."

--------------------------------------------

Och självklart så har jag en uppdatering till er som endast läser min blogg för sminkningarnas skull, jag överger er inte bara för att jag har uppenbarelser som en dag kommer forma mina memoarer.

Det är ju halloween imorgon, så självklart har jag lekt med blod och annat äckelpäckel. Jag har äntligen tagit mig i kragen och införskaffat flytande latex. Euforin mina nära fick uppleva denna dag gick nästan att ta på!
Jag har mycket kvar att klura ut när det gäller denna formen av smink men mest av allt så måste jag leta rätt på min kamera! Min iPhone gör ingen av sminkningarna rättvisa - detta säger jag med fullt självförtroende, de är mycket bättre i verkligheten! Men bilderna sänker iofs förväntningarna när jag får äran att sminka andra än mig själv. En uppgift som alltid består av skräckblandad förtjusning. Det är läskigt att sminka andra..!

Nuff said. Varsågod för bildbomb. Bjuder även på en blå sminkning jag gjorde härom veckan när jag hörde någonstans att man inte kan använda blått utan att det ser som en blåtira.
Bitch, please. Don't be scurr'd.

Har varit ledig/arbetslös i fyra dagar och ändå så känner jag av den klassiska söndagsångesten. Hur kommer det sig att man får söndagsångest trots att man trivs på jobbet?
Jag gillar att vikariera inom skolan. Så mycket att jag sökt till Lärarhögskolan. I december får jag veta om jag kommer spendera komma de 4,5 år av mitt liv i Falun, eller inte.

Slängde ihop en sminkning ikväll. Köpte igår en krämögonskugga ur Maybellines 24hr-serie som jag verkligen gillar! En perfekt brun färg som kan passa både till vardag och fest beroende på vad man gör med den. Kan nog helt klart bli en ny favorit!

Nu börjar jag om. Har tappat bloggandet helt efter att jag "gick in i väggen" i England. Har varit i Sverige sen i Juni, ni som vet vad som hände vet, mer behöver vi inte säga om saken. Det ligger i det förflutna och nu är allting bra.

Jag hjälpte min storasyster med lite sminktips idag och kände långt inne i mig hur suget efter att jobba med smink grej tag i mig igen, med full kraft! Det är vad jag vill göra, det är vad jag borde göra och det är vad jag ska göra.
Life owes you nothing - vill du att något ska hända så får man själv se till att det händer. Fuck lagom.

Peppen börjar komma tillbaka. Passionen för sminket och skapandet är starkare än någonsin. Starkare än någon annan känsla. Jag har aldrig känns passion som denna förut. Jag se aldrig vågat tillåta mig drömma på sättet jag gör nu. Att tro på min egen förmåga gör mig stark.
En vän, Drew, sa något väldigt klokt i helgen. Vi pratade om min dröm och jag sa att det är en bransch som är väldigt svår att ta sig igenom. Speciellt på den nivån där jag vill vara.
Han sa: "You don't have to be the best and push with everything you've got all the time. You just have to be better and push harder than everyone else."
Det finns mycket sanning i det. Jag behöver "bara" fortsätta när andra ger upp.

Idag är min sista måndag som au pair. Om exakt en vecka är jag på Stanstead just nu. Med mycket blandade känslor. Responsen jag har fått efter att jag bestämde mig för att åka hem har varit helt otrolig. Det har varit många kramar, löften och tårfyllda ögon.
Igår ta Mormor Jan armen om mig och sa: "Du är min tredje dotter. Min minsting."
På den nivån är det.
Och när jag berättar för folk att jag förhoppningsvis flyttar till London om ett par år så har nästan alla sagt att "om du behöver någonstans att bo så har vi ett rum över." Till och med min frisör sa detta!
Så ni kan förstå att jag har separationsångest. Jag har en familj och ett helt liv här.
Men det ska bli underbart att komma hem.

Träningen har legat på is de senaste veckorna. Jag känner hur kroppen protesterar, men jag kan inte förmå mig att träna nu. Ska ta ett sista avsked till gymmet i veckan. Men annars sparar jag den lilla energi jag har till att göra sminkningar och bara njuta av tiden jag har kvar här.